Så stod han där igen, på scenen. Sprittande dans, luftsparkar och hjärtan som sattes i brand. Nog finns han där inne och springer runt Håkan. Ibland glömd, ibland alldeles förändrad. Men han hade trumpetaren med sig och jag log nostalgiskt och mindes sommaren 2001. Jag är inte där nu, men det var fint.
Gryningen kom redan klockan tre i natt. Solen sken och allt var öde, jag kunde inte låta bli så jag lade mig ner på rygg i gräset, lyssnade på Håkan i min mobil och tittade på himlen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar